En pestdoktor, blixtlås i ansiktet och lite tårta

Gomorron världen, eller goförmiddag är det väl nu. Det känns som morgon fortfarande eftersom det är mörkt här inne i rummet due to vampyrkollegor, ute öser regnet ner bland gråtunga moln och jag kom nyss hit eftersom jag jobbar kvällspass den här veckan. Vi har börjat med 09-18-pass igen, eller no-life-passen som jag säger. Fast imorse var det rätt nice att vakna när Marcus gick, fortfarande ha en och en halv timme kvar tills jag måste åka så att jag hann med och koka kaffe, fixa en avokadotoast och äta frulle i sängen med regnet smattrande mot rutorna.

Jag lade mig tidigt igår, var så otroligt trött. Jag ser flera tecken på att jag är nära att vara FÖR trött nu, så måste sakta ner lite. Och nu är det banne mig svårare än någonsin. För nu har jag ju faktiskt saker jag MÅSTE fixa rätt omgående. När jag skrev om mitt företag i förra posten så menade jag ju på att det är live på pappret, men inte riktigt live i realiteten så som att jag har börjat sälja produkter. Men nu har jag fått hem mina julkalendrar (som leverantören dessutom mailade om att de inte var riktigt nöjda med trycket och bad mig höra av mig när jag hämtat ut och sett dem – SUCK) och måste sätta igång med att skapa allt gott jag ska fylla dem med, samt preppa inför den lilla julmarknaden. Nu har jag deadlines, liksom. Phu!

I helgen har jag också tampats med doptårtorna. Och ja – även fast Sanna blev nöjd, och det är kul med slutresultatet – så ska jag nog lägga just tårtor på hyllan ett tag. Iallafall tills jag gjort x antal mer ordinära fikatårtor. Nu var jag lite lätt ringrostig, och skulle dessutom göra både veganskt och glutenfritt. Jag gillade utmaningen, men sen lyckades jag klanta till det lite och stressen var ett faktum. Det handlade bara om en fyllning som blev för lös, men det räckte.

Men men, nog med trött-snack för det här stycket och vidare till lite pics. Vi var nämligen bjudna på Halloweenfest under lördagkvällen, och jag velade länge och väl om huruvida jag skulle gå eller inte. Älskar ju allt med Halloween, diggar Anna och Christofer, och har dessutom redan tackat nej till två av deras partyn sen innan pga fått prioritera vila och återhämtning så kände lite att jag inte ville ha tredje gången gillt på det. Så det slutade med att vi drog dit, jag körde nyktert så att jag kunde ta oss hem skapligt och dessutom färdigställa tårtorna efteråt.

Det här är alltså värdparet, creepy as fuck – speciellt den där pestdoktorskostymen, den har jag själv fluktat på ett par år i rad. Nästa år kanske? Världens bekvämaste kostym också, man slipper sminka sig eller fixa håret, och när man vill andas lite bättre tar man av sig masken och vips är man Döden från Det Sjunde Inseglet istället!

De ville ha foton på sig själva och jag slet fram min kamera och deklarerade ljudligt att have no fear, jag ska fota! Sen inser jag att jag behöver blixt, och några sekunder efter det inser jag att jag inte har en – jäkla – aning – om vart blixten är… S&C står tålmodigt och väntar och jag bah – “är jag HELT dum i huvudet, VAR är blixten!” Tar några testfoton, “vad fint och udda med en glasburk full av växter” tänker jag lite förstrött när jag skaffar mig femton bilder av deras vardagsrumsbord. Jojo. Vänta ni bara ska ni få se.

En till väldigt intetsägande testbild, men den får vara med pga tyckte de hade det så fint, lite lik vår (ehrm,min) inredning med fina grejer överallt, Anna sa att hon ville att man “skulle få känslan av att man kom in i en utställning”, amen to that!

Och ÄNTLIGEN hittade jag blixten, som var tvungen att fällas upp manuellt med hjälp av en yttepytteliten spak som satt någon helt annanstans på kamerahuset. Jag kör ju nästan uteslutande med min kompakta Lumix nu, och allt är tre gånger så litet på den som på en vanlig kamera. Christofer fick vara först ut att bli upplyst.

Sedan min bättre hälft, aka Fantomen på Operan, aka Rickard Söderberg! Och en mumie som hade lagt ner en jäkla effort på sin kostym, rivit sönder lakan och lagt dem i litervis av te för den rätta, åldriga färgen.

Även pestdoktorer måste få ta sig lite bubbel emellanåt.

Och ja, här har ni mig då – det här var nog den allra billigaste “kostymen” jag någonsin haft. Jag haffade ett sminkset för 50 spänn på Lekia (!) och limmade fast den här dragkedjan i plytet och kletade på så mycket fejkblod att jag knappt kunde prata, så stelt var det. Botox kan slänga sig i väggen. Rätt effektfullt ändå.

Kissen kom ut och lade sig till rätta mellan de karaktärer som passade den bäst -matchade bra ihop med viktoriansk rysch och pysch.

Himla gulliga människor som hivade upp en flaska körsbärsvin ur en supergammal doktorsväska och drack i små avec-glas.

Apropå gullig, så hade Anna utöver katten även två stycken ormar som hon visade mig, en blyger och en social sådan.

Och mitt i allt, när jag är lite trött (surprise) och sitter och tittar på glasskålen, så ser jag att nånting rör sig där inne. Tittar närmare och ser några ENORMA insekter, som RÖR SIG.

“Eeeh… är det något som lever där inne?” frågar jag.

Japp – tre styck av dessa raringar:

Kackerlackor! Husdjurs-kackerlackor! Ja, varför inte…

Ormar och sånt är fine, men kackisar – näe. Ovanligt många på festen var helt orädda och tog gärna emot dem i sin hand, men här går gränsen för mig, haha! Tyckte den jag råkade få med mig från New York för flera år sen var stor nog, den var väl tre centimeter ungefär…

Coolt ändå, inte alla som kan hala fram decimeterstora kackerlackor som partytrick.

Kort därefter tackade vi för oss och drog hemåt. Jag var inte alls mitt bästa jag här kände jag – det var roligt att träffa folk och skönt att få lite andra intryck, men när jag dessutom var nykter och lite efter på mina sociala skills pga utmattningen känns det som att jag framstod som en ytterst förvirrad individ. Vilket jag ju visserligen är, hehe. Men men. Cred till gulliga viktorianska paret Isak och Christina (om jag har rätt nu?) som var så väldigt intresserade och ställde så många frågor att jag satt hos dem nästan hela kvällen och pratade mig hes.

Dagen efter tackade jag mig själv för att jag inte druckit, och knäppte ändå några kort på tårtorna trots att jag var långtifrån nöjd. Både Fredrik och Sanna upprepade hur fina de var, men självkritisk som jag är så ser jag bara att de inte riktigt är samma standard som jag haft innan.

Men ja, jag ska vara snäll mot mig själv och säga att de var helt OK ändå. Så långt kan jag sträcka mig. Tårtan med elefanten var en “vanlig” tårta med jordgubbsmousse och vanilj-mandel-kräm.

Och det här var den veganska, glutenfria tårtan fylld med hallonmousse och mjölkchoklad ganache. Yes, marängerna, struten och glasyren, allt är veganskt och GF.

Och såhär såg vi ut när Fredrik kom och hämtade den – lite lagom dagen-efter-Halloween-tufsiga, Marcus som avdankad rockstar med sin eyeliner kvar runt ögonen och jag med limrester överallt. För och inte tala om hur mitt hår var med fjorton kilo hårspray.

Men vi inledde dagen med storstädning av nedervåningen, och sedan en skön, solig promenad i Omberg med ynka tre grader ute och en påpälsad Fidan som fick leta godis i ihåliga stockar.

Och råkade springa så mycket att hon kände av sin artros rejält och fick bli buren en bit.

Och när vi kom hem så lade jag mig i soffan och där stannade jag fram till kvällen – åt pizza, tittade på Doom och The Curious Case of Benjamin Button och bara tömde hjärnan. Mycket välbehövligt.

Den här veckan fortsätter vara rätt full nu – ikväll vankas det skräckfilmskväll, imorgon ska jag och Marcus se Queen-filmen på bio, och i helgen tänkte vi åka upp till Eva och Peter. Ska hinna hämta ut kalendrarna med och se vad de menar med att de inte är nöjda – något är snett eller suddigt gissar jag – och bestämma om de ska skickas tillbaka eller inte. Och förhoppningsvis hinna börja tillverka lite praliner med, nånstans där emellan.

Hoppas ni får en nice vecka peeps!