Det allra senaste

Nämen vad är detta – de extrafina bilderna från en RIKTIG kamera, och i närtid dessutom – eller ja, iallafall från förr-förra veckan.

De här blommorna kom till efter att jag fått ett riktigt FUCK-IT!!-anfall och åkte till en handelsträdgård och köpte färdiga blommor och plantor för över tusen spänn.

På grund av de här marodörerna. Nu är det ingen som ruvar längre, utan alla tre är out and about, och det med råge – i alla rabatter, i alla odlingsytor jag någonsin anlagt i den här trädgården. Jag har börjat utveckla någon form av bisarr PTSD efter att ha konstant flängt ut och in genom dörren och jagat bort fjäderfän från mina ömtåliga planteringar, konstant och oroligt kika ut genom fönster för att se vart de är och maroderar den här gången. Tre olika inhägnader testade jag under min lediga vecka, innan det till slut verkar som att väl tilltaget hönsnät över alla planteringar håller dem någorlunda ute. Tills någon av dem inser att man kan putta bort en bit av nätet och sedan gå loss.

Jag kan ärligt säga att det här orsakade en så stor stress att det tog bort en stor del av glädjen med trädgård och plantering för mig, något som jag var i desperat behov av efter intensiva veckor med pissmycket jobb. Alla små plantor som jag omsorgsfullt drivit upp sen i februari, bekostat extrabelysning till och noggrant instruerat Marcus till och vårda i min frånvaro, och som jag sen satte ut i alla nygjorda rabatter – hälften av dem är borta nu, mosade av starka hönsfötter som skoningslöst river allt i sin väg.

Och det värsta är ju att jag inte direkt kan bli arg på dem – även om jag naturligtvis blir det i stunden och kan vid något tillfälle ha kastat ett skodon efter ett särdeles förkrossande maroderande – eftersom det är så här höns gör, och det visste jag när jag skaffade dem. Jag visste ju att det är i princip omöjligt att kombinera hönor och trädgårdsintresse utan att bygga ett veritabelt Fort Knox runt odlingarna. Jag vet inte riktigt varför jag närde något slags naivt hopp att “inte mina hönor” skulle orsaka så mycket oreda.

Så ja, efter lite gråt och skrik, så har jag nu börjat fokusera på att ha majoriteten av odlingarna på framsidan av huset, dit de sällan går. Jag har nätat in det mesta på baksidan och det verkar hålla dem ute så far. Blomprakten jag planerat runt brunnen är det verkligt svåra, för där är så mycket yta fortfarande eftersom allt inte kommit upp och igång än, och där älskar hönorna och vara. Jag hade så stora planer för det utrymmet som nu farit till Häcklefjäll och bara består av att släcka bränder. Vi får se hur jag löser det framöver. Just nu ligger en tråkig fiberduk över allting (som de med lätthet kan riva sönder eller komma under) och ogräset håller på och ta över igen eftersom jag inte hunnit se efter den biten också. Jag försöker tvinga mig själv till att ge upp den här planen för stunden och återkomma till den när tid och energi finns, men det är såååååå svårt. Har inte behövt öva på sånt här sedan jag var sjukskriven liksom.

Sen vet jag ju också att det här med att jag tar så otroligt hårt på detta, bottnar i min utmattning och i att det varit rejält intensivt och jobbigt just nu. Pendlandet och arbetet i Linköping tar en hel del energi, jag hade så himla mycket och göra med företaget under Mors Dag, Marcus har inte mått tipp-topp, så ingen av oss har kunnat fokusera på huset och vardagen så allt har varit superstökigt typ hela tiden. Projekt och måsten har hängt över oss hela tiden och jag har haft jättesvårt att skjuta undan dem och fokusera på en sak i taget. Det har legat och naggat mig i bakgrunden och stört mig i allt jag gör.

Idag har vi således bestämt att det ska bli en röjardag, då vi båda enbart lägger tid och energi på att städa, röja, slänga och bringa struktur i hemmet igen. Som belöning så ger vi oss ut på en sen födelsedagsmiddag ikväll inne i Vadstena.

Jag har även försökt och sålla hårt bland alla mina projekt, och ta mig tid att inte tänka på något annat än den fina promenad jag är på med hundarna, ta med mig kameran och fota vackra blommor som jag gjorde förut, och träna på att vara i nuet. Jag är rätt bra på och ta mig tid till vila, sämre på att verkligen GÖRA det och inte använda vilan till och planera nästa steg.

Och det är något jag MÅSTE bli bra på – för nu i vad som annars innebär starten på en lågsäsong för mig och chokladen, innebär nu helt plötsligt mer jobb än någonsin. Carléns, min första återförsäljare, vill nu ta in en stor andel av mina andra produkter istället för praliner. Jag har haft möte och diskussioner med ett konditori här i Vadstena som ska ta in och sälja en stor mängd av mina produkter. Jag har dialog med ännu en återförsäljare i Motala som ska ta in pralinaskar. Jag har mer arbete än någonsin framför mig nu och ska dessutom kombinera det med mitt vanliga jobb där vi tydligen ska få ännu mer och göra. Det känns som att ett större beslut är i antågande snart för hur jag ska få det här och funka och vara hållbart.

Men – jag tänker också ta in betydligt mer hjälp nu, och be om hjälp med allt som går. Och sålla bland projekten, välja bort sånt som är roligt men tar för mycket energi – som alltid, men ännu hårdare denna gång. Och planera in total ledighet – en lång, sammanhängande sådan.

Wish me luck, hehe!