Tack alla fina ord, meddelanden och sympatier. Det har varit en väldigt känslomässig helg här, där vardagen haft sin gilla gång ett par timmar och sen kommer man på att det kanske är sista gången hon gör si och så… det är tungt. Samtidigt ser jag på henne att det är svårt nu. Promenaderna när hon får välja tar bara en tio minuter, hon går dåligt även när hon bara ska ut på kvällskissen. Samtidigt vill hon ju med oss när vi tar fram koppel och prasslar med påsar. Jag hade ju någon slags föreställning om att när hon blev för skröplig skulle hon kunna bli soffhund på heltid istället,…

Sitter här lite lagom groggy efter en natt av gnäll, gny och bök från en vovve vars morfin började gå ur kroppen. Igår lämnade jag in Idun hos veterinären i Linköping och hämtade hem henne igen under eftermiddagen, med en huggtand mindre. Det var en smått hög, däven och ynklig vovve som mötte mig </3 men just nu är hon riktig pigg igen och undrar säkert varför hon inte får mer mat eller varför vi inte är ute och leker i snön. Smärtgränsen och förmågan att hantera dessa ingrepp är outstanding för staffar. På gott och ont, för det är jättesvårt och få grepp om hur ont hon faktiskt har…

Det är mycket Saga nu, men det tror jag ni förstår – det är så mycket lättare att skriva än att prata om det känner jag, skrivandet blir en del av att kunna hantera den här tomheten som smyger sig på så fort jag inte har något och göra. Jag har hanterat den på alla möjliga sätt just nu. Köpt hem alldeles för mycket blomsterfrö som jag kommer få ett helsike att hinna plantera, spontanköpt en tipi som hundarna knappt vågar gå in i, och kokat äppelsaft, rabarbersaft, äppelmos och rabarberkräm till förbannelse.  Sorgen känns mer hanterbar nu – vilket i sig föder en ny ångest och skuldkänslor – såklart.…

Älskade hund. Jag hoppas du har det toppenbra där du befinner dig nu. Där du kan gå promenader dygnet runt, rulla dig i snö och sand när du vill, och det alltid finns bollar som kastas och ska hämtas, utan att du måste bli stoppad för dina onda leders skull.  Här hemma är det så fruktansvärt tomt. Jag har gråtit så mycket att jag borde ha svimmat av vätskebristen vid det här laget, men ändå forsar ännu mer tårar när jag skriver det här. Det värsta är att jag känner att promenader har tappat sin betydelse, nu när du inte är här. Alla dessa skogspromenader, alla dessa ständiga jakter på…