Det är mycket Saga nu, men det tror jag ni förstår – det är så mycket lättare att skriva än att prata om det känner jag, skrivandet blir en del av att kunna hantera den här tomheten som smyger sig på så fort jag inte har något och göra. Jag har hanterat den på alla möjliga sätt just nu. Köpt hem alldeles för mycket blomsterfrö som jag kommer få ett helsike att hinna plantera, spontanköpt en tipi som hundarna knappt vågar gå in i, och kokat äppelsaft, rabarbersaft, äppelmos och rabarberkräm till förbannelse.  Sorgen känns mer hanterbar nu – vilket i sig föder en ny ångest och skuldkänslor – såklart.…

Älskade hund. Jag hoppas du har det toppenbra där du befinner dig nu. Där du kan gå promenader dygnet runt, rulla dig i snö och sand när du vill, och det alltid finns bollar som kastas och ska hämtas, utan att du måste bli stoppad för dina onda leders skull.  Här hemma är det så fruktansvärt tomt. Jag har gråtit så mycket att jag borde ha svimmat av vätskebristen vid det här laget, men ändå forsar ännu mer tårar när jag skriver det här. Det värsta är att jag känner att promenader har tappat sin betydelse, nu när du inte är här. Alla dessa skogspromenader, alla dessa ständiga jakter på…