Stort tack för virtuella hjärtan och peppande tillrop hörrni – jag vill ju inte riktigt att deppighet och negativitet ska genomsyra alla inlägg framöver, samtidigt är det inte något jag hymlar med utan tycker snarare det är viktigt att vi kan prata om att vi faktiskt mår skit ibland. Det rimmar lite illa med min ovilja till, och skeva uppfattning av, diverse misslyckande. Men själva måendet tycks inte vara något problem att erkänna – det är anledningarna till det som sitter lite som onda taggar. Jag har iallafall tagit en timeout denna vecka från jobb och bara varit hemma för återhämtning – jag är konstant trött och det tar sin…

Idag är ingen bra dag – det är bara och acceptera det och försöka göra något konkret, vad som helst, och inte bli kvar i sängen med mentala rullgardinen nere resten av dagen. Det är det första handfasta rådet jag fick av psykologen. Säga till sig själv att ja, nu är det skit – och så får det vara, men jag ska nog vända på det här idag ändå.  Min första reaktion på det var att prestigehjärnan kickade igång – “men om jag inte LYCKAS vända på det då? Då kommer jag piska upp mig själv för att jag misslyckats med att sluta vara deppig”. Mitt problem i ett nötskal.…

Leeeeediiiig!  “Bara” två dagar for now men herrejösses så gött.  Det är fortfarande fyra veckor kvar till min semester och både chefen och psykologen på FeelGood rådde mig till att ta ett par dagar ledigt innan dess. Jag är ju ändå inte lika “viktig” på jobbet under en period nu eftersom jag är bortplockad från de mest stressande uppgifterna såsom högpriohantering och beredskap, så rent krasst kan jag vara ledig nästan hur jag vill. Det är bara mitt till synes obotliga dåliga samvete som sätter imaginära käppar i hjulet. Men mer om det sen. Så nu försöker jag beta av alla hundratals bilder och plita ner alla inlägg jag skrivit…

För ett par måndagar sen hoppade jag på buss nummer 613 fullastad med diverse attiraljer, bubbel och ett gäng liljor som var så sprickfärdiga att man kunde känna den berusande doften sippra igenom allaredan.  Målet var Vadstena, och balkonghäng med tillhörande vardagslyx på en helt simpel, ljummen måndagskväll.  Jag var tidig så jag hoppade av på sista hållplatsen och promenerade till mitt utflyktsmål, och passade på att njuta av staden i försommarskrud. Vadstena är så himla fint med alla små gränder och ålderstigna hus, rosenbuskar och syrenträd (om än något överblommade) överallt. Jag skulle egentligen inte ha något emot att bo här, om det inte var så att det kanske…

På vägen hem efter midsommarhelgen, så hade vi inte kommit särskilt långt innan vi körde in i ett litet samhälle som såg mycket anrikt ut och jag fick syn på något som genast orsakade akut fot-på-broms-tvång. Nämligen det här! Förfallna och övergivna byggnader av alla dess slag har alltid fascinerat och lockat mig ända sen barnsben, då jag själv försökte skapa mitt eget ruckel och släpade hem alla möjliga konstiga, skitiga och i mina ögon alldeles underbara prylar hem till vad jag kallade “Kontoret” (ingen aning, jag var inte så keen on logic back then). Platsen var Högsjö Gård, och till höger om denna väg gick en underbart vacker allé…