-
Om att känna sig som en urvriden trasa (har jag inte skrivit den rubriken förut?)
OBS – varning för ett oerhört gnäll-deluxigt inlägg! Jag skrev det här för lite mindre än en vecka sen men tryckte aldrig på publicera. Tyckte det lät så otroligt negativt och gnälligt, och det har jag väl varit tillräckligt av i den här bloggen det senaste året, hehe. Men, jag tycker också det är viktigt att kunna vara gnällig och negativ emellanåt – och sedan försöka göra något åt det, hur litet det än månne vara, och jobba på att se det positiva också. Sträva mot att må bättre efter att ha kräkts ur sig lite (eller, flera laster av kräk). Så här kommer neggoinlägget, så bjussar jag på ett…
-
Två överraskningar och en 30-åring
Phu, jag är helt slut mentalt efter de här veckorna – det känns som att det har gasat på i ett svep med veterinär, egna besök hos tandläkaren, tårtmakeri, jobba på plats alla dagar i veckan och nu dessutom jobba till 18 också. Och så planerandet av överraskningar såklart! För nu hade vi ju en viss person som fyllde hela 30 bast i fredags, och därmed lämnar de 20-nånting-åren. Nu är det dags för filttofflor, bridgeblandning och börja intressera sig för vilket grus vi ska ha på uppfarten! Jag gick länge och fnulade på både present och överraskning, och hade en del idéer men ingenting som kändes sådär 100% helt…
-
Morfinhund och Kellys bildserie
Sitter här lite lagom groggy efter en natt av gnäll, gny och bök från en vovve vars morfin började gå ur kroppen. Igår lämnade jag in Idun hos veterinären i Linköping och hämtade hem henne igen under eftermiddagen, med en huggtand mindre. Det var en smått hög, däven och ynklig vovve som mötte mig </3 men just nu är hon riktig pigg igen och undrar säkert varför hon inte får mer mat eller varför vi inte är ute och leker i snön. Smärtgränsen och förmågan att hantera dessa ingrepp är outstanding för staffar. På gott och ont, för det är jättesvårt och få grepp om hur ont hon faktiskt har…
-
Throwback till sommaren och att vänta
Tack alla för era lyckönskningar och grattisar på nytt-jobb-inlägget. Nu när det “värsta” är över med att ha sagt upp sig och meddelat kollegor, så inträder den här limbotiden då man bara går och väntar. Bokstavligt talat. Det är nog inte helt korrekt, men i mitt huvud är det typ ingen idé att ens påbörja något innan min tid av “plötslig fritids-överdos!” träder in. Som sagt, jag överskattar nog tiden jag kommer ha rejält – men så är jag lite bitter till sinnes också. Det är så lugnt på jobbet nu, och så frustrerande att känna att man bara sitter av tiden, typ. Nu går jag dessutom tillbaka till att…
-
Nya tider – nytt jobb! Och HELT nya arbetstider.
Så har då turen kommit till mig, att säga adjö till DXC som varit min arbetsgivare de senaste fem, snart sex åren. Många av er gissade nog det från mitt taffliga försök till kryptism i förr-förra inlägget, hehe – men för de flesta av er är det väl ingen större surprise heller. Jag ska inte sticka under stol med att min tid där inte varit en dans på rosor riktigt. Jag var nära utbrändhet med en kund, och blev det helt efter en annan. Nu ska jag inte skylla allt på den sistnämnda, det fanns andra saker i livet då som också bidrog. Men till 70% iallafall var det jobbet.…