Uschaan vilken trälig vecka, äntligen fredag. Jag har varit så fruktansvärt trött, sovit dåligt, vaknat supergrinig, deppat ihop om kvällarna. Ätit riktigt bra mat regelbundet men ändå fått magproblem som står mig upp i halsen nu, ickebokstavligt talat. Besviken på FeelGood som verkar ha droppat mig utan notice och hänvisat mig till psykiatrikern utan underlag för honom och veta varför jag ens är där. Suck. Nåväl. Det är fredag som sagt, och idag ska jag sluta tidigare för att återigen svida om till något läskigt och dra på Halloweenkalas i Vadstena. Egentligen är den till för barnen, men eftersom jag är så barnsligt förtjust i allt som har med Halloween…

Uschaan, idag kommer det krävas många koppar kaffe för att jag ska vakna till. Varje dag denna veckan har energin blivit mindre och mindre och nu är jag på all time low. Gött att det är helg snart ändå – även om det blir lite halvfull rulle just denna helg. Till morgonkaffet idag drömmer jag mig tillbaka till Springbrook, och den underbart friska, eukalyptusdoftande och renande luften och alla oändliga vidder av gröntgröntgrönt. Nu när vi är precis på gräsen till att allt blir gråttgråttgrått… En klippavsats, ett litet vattenfall och en utsikt som inte var av denna värld.  De här små vita blommorna doftade magiskt, som liljor – glömde…

Mellan klockan tre och halv sex, sex-tiden, då är det som finast ute nu ett litet tag så länge man har solen framme.  Det går ruskigt fort, detta fina oktober-lövande. För två veckor sen låg det knappt något på marken och alla träd var fortfarande yviga och täta i kronorna. Idag fick jag celebert sällskap i svampkorgen. En stolt fjällskivling som i ensamt majestät härskade över en stor stenbumling mitt ute i vildsvinsriket.  Den färgglada göken är en sillkremla, som jag äntligen börjat lära mig och känna igen. Det fanns mängder med röda kremlor i augusti när mitt intresse vaknade, men då var jag ännu för okunnig och för feg…

Har ju helt glömt och smyga in ett inlägg om att vi faktiskt firade ettårsdag för ett litet tag sen. Ja, ett helt år faktiskt – det gick galet fort. Jag var så mån om att sopa rent framför min egen dörr där mitt i all ångest och sorg och när det väl var gjort och jag kunde tillåta mig själv att känna in vad jag ville göra med livet… då bara blev det så. Inte vad jag hade planerat, men det är ju inte alltid utav ondo att det blir så uppenbarligen <3 Det är fortfarande svårt för mig att skriva om detta eftersom det här, vid den här tidpunkten…

Jag och pappa bestämde att vi skulle slå ihop våra familjer och gå promenad denna söndag. Beroende på väder skulle vi antingen gå i Håleberget eller Kalle Ringel. Väderleksrapporten utlovade regn och tunga moln. Vi gick ut till skinande sol och blå himmel. Håleberget it is! Men innan vi åkte dit så passerade vi loppisladan som ligger strax innan, som jag faktiskt aldrig besökt – Heidi föreslog en titt och jag gjorde skarp högersväng. Och vilket ställe det här var – som en slags skruvad nöjespark med loppistema. Grejer överallt och av någon anledning en hel hop med tomtar åt alla håll och kanter. En gigantisk sådan stod precis vid…