Låt oss prata om Australien! Och om mig, som ska dit! Jag hade ju väldigt lösaktiga planer på att dra till Afrika one way or another i vintras, när jag var nybliven singel i typ en vecka eller hur det nu räknas. Mitt bland alla skuldkänslor och ångest över vad man åsamkat, så spirade en liten frihetskänsla med inför insikten att jag nu kan göra vad fan jag vill och är min egen igen. Jag hade mina sparpengar som jag hade stoppat undan på grund av den gnagande känslan av “just in case” och kände att jag kunde treata mig till att resa någonstans riktigt långt, helt själv.  Men så…

Den däringa vattennivåbristen vi har haft, den torde ju ha bättrats på betydligt under de senaste dagarna. Det är som om våran gamla badkarskran har förflyttats upp till skyn, ständigt läckande med mer eller mindre hällregn och småskurar om vartannat. Det gör inte mig så mycket faktiskt, jag gillar ju regn och rusk – både känslan av och gå i det, och sitta och lyssna på det med öppen balkongdörr och en kopp kaffe. Tids nog kommer solen och värmen, jag har det på känn. Om inte annat får det gärna vara såhär medans man är på jobbet åtminstone, och dra igång rejält lagom till semestern, hehe… Till den är…

Jag tog nog priset som struligaste resesällskapet förra veckan när vi skulle till Stockholm. Dålig dag och trött och sur och allmänt eländig, inte riktigt fit for fight och hänga med Marcus storstadsspring i folkmassorna och ständigt på efterkälken. Sen är jag dum nog och tar med mig systemkameran till konserten fastän jag borde lärt mig vid det här laget att de med 98.9% chans inte är tillåtna. Så efter att ha köat i två timmar, eftersom konserten var framflyttad och de hade tyckt det rimligt att notifiera överallt utom hemsidan som såklart var det enda vi kollade på, så blev det totalstopp vid insläppet när de fick syn på…

Jag hade högtflygande planer för bloggandet, jag svär! Men – så kom the Handmaid´s Tale i vägen. Vi skaffade HBO Nordic i helgen, och herregud. Det var längesedan jag såg en serie som lämnade mig så emotionellt utmattad som denna. Ja, inte sen GoT faktiskt. Den är så otroligt bisarr, obehaglig, fascinerande, magomvridande och på något sätt ändå inte inte helt otänkbar i den värld vi lever i. Vilket är det mest skrämmande av allt. Jag har suttit och bara gapat, hållit andan och tittat bort av obehag, ändå vill jag bara se mer. Skådespelarna är fantastiska, det är så mycket känslor i varenda ansiktsmuskel. Se den!  Utöver och se dystopiska…

VI skulle ju egentligen varit inne hos Valla i måndags, men deras röntgen gick sönder hastigt och lustigt så vi fick tid på torsdagen istället. Hela veckan har jag försökt undvika katastroftankar och ångest och vara rationell istället – jag har som icke-hundortoped ingen aning om hur skadan ser ut och det kan mycket väl vara så att det är en rejäl stukning eller någon inflammation “bara”. Men så slänger man en bläng på henne där hon står och “dippar” med vänstertårna ner i marken och det blir så satans förbaskat svårt att behålla det rationella tänket eftersom det ser ut exakt som när Iduns korsband gick av. Så när…