Här sitter jag i tryckande hetta och fightas med ett halvt dussin tårtbottnar så äggskalen yr runt köket – nu i helgen vankas Andreas och Catrines bröllop, och jag har fått äran att göra tårtan. Något ringrostig och lite för seg i starten som vanligt. Det var länge sen jag gjorde en tårta nu, och denna ska dessutom fraktas upp till Västerås så förutom själva bottnarna så bråkar jag med mig själv också om huruvida jag ska sätta ihop tårtan här hemma och hoppas på det bästa under färden, eller göra allt det på plats. Fördelen med det första är att tårtan sätter sig bättre och saftar till sig mer. Nackdelen…

Tänk hur mycket ett litet miljöombyte kan göra – nu är jag här i huvudstaden, har checkat in på hotellet efter en förvånansvärt snabb bussresa, och spenderat en blodkokande halvtimme med ett inte så förvånansvärt slit med och få ordning på Lightroom i resedatorn. Alldeles strax ska jag gå ut och få mig nåt och äta. Sen är det bara jag och kameran, och staden. Vandra runt och bara vara. Så himla skönt. Det behövdes. Enda andra planen är väl och hitta en obligatorisk chipspåse att dra sig tillbaka med sen när mörkret faller, och sträckläsa min bok ackompanjerad av allt liv och musik utanför fönstret. Och se fram emot…

Alla vet att föräldrar som ringer vid okarakteristiska tider innebär med största sannolikhet något dåligt – ett hastigt hjärtkramande samtal sent på kvällen eller mitt i natten, eller som i min fars exempel – relativt tidig morgon, mitt under ett möte jag håller i, och inte bara ett försök utan tre – PLUS röstmeddelanden. Då kan ni ju tänka er att jag med min synnerligen optimistiska livssyn satt och svettades lite extra där i stolen och hann tänka alla möjliga, den ena-mörkare-än-den-andra-tankar innan jag kunde avsluta mötet och kasta mig över telefonen. Jag brydde mig inte ens om och lyssna på röstmeddelandet, tre försök i rad sa mig allt jag…

Tjo peeps – nu är det lite bättre tider här. Eller ja, faktumet kvarstår med Idun. och grubbla lär jag väl aldrig sluta med ens i graven (då man VERKLIGEN har tiden ju) men just nu känns det helt OK iallafall. Hade ju egentligen tänkt spendera eftermiddagen med att fara tillbaka in till Linköping för och hälsa på stadens nyanlända swaussie-juvel hemma hos T&M men på grund av sjukdom får vi skjuta på det till nästa vecka. Positivt dock var att Malin var på väg åt samma håll och nu kunde göra en skarp u-sväng och sladda in till Motala istället. Lite prat varvat med kladdkaksbakning (med betoning på kladd!)…

Här ekar det obönhörligen tomt, trots att jag har hur mycket som helst jag skulle vilja få ner på pränt. Men kroppen är för orolig för att sitta ner och koncentrera sig på något i mer än en kvart. Jag vet inte om jag har någon form av försenad 30-årskris eller om jag hamnat i ännu en av mina melankoliska skov som aldrig riktigt tycks vilja försvinna oavsett hur mer “vuxen” och bättre på och vara insiktsfull jag blir. Eller om det är en mix av båda. Det här med melankolin har jag förstått är något som jag och min käre far har gemensamt. En rastlöshet över livet i allmänhet, självtvivel…